onsdag 18 juli 2012
onsdag 16 maj 2012
Norrbottnisk livsfilosofi på frammarsch
Mina norrbottniska vänner, jag saknar er så mycket!
Det har därför varit mig till stor tröst att lyssna till "De norrbottniska satansverserna". Det är en ljudbok om händelser och företeelser i Piteå i synnerhet men speglar norrbottnisk livsfilosofi i allmänhet, en bok som varit vägledande för många i livets kuperade potatisland. Den publicerades lokalt första gången 1990, men försvann snabbt från bokhandels- och biblioteksdiskarna för att sedan dyka upp på svarta marknaden.
Jag förstår inte riktigt varför denna livsfilosofi tränger så djupt in i mitt hjärta så att min själ står beredd att konvertera till denna nordliga religion. Förnuft eller känsla, vad ska jag välja?
Lyssna till denna psalm, en av många hjärtsnörpande kväden som ljudboken bjuder lyssnaren på:
Det har därför varit mig till stor tröst att lyssna till "De norrbottniska satansverserna". Det är en ljudbok om händelser och företeelser i Piteå i synnerhet men speglar norrbottnisk livsfilosofi i allmänhet, en bok som varit vägledande för många i livets kuperade potatisland. Den publicerades lokalt första gången 1990, men försvann snabbt från bokhandels- och biblioteksdiskarna för att sedan dyka upp på svarta marknaden.
Jag förstår inte riktigt varför denna livsfilosofi tränger så djupt in i mitt hjärta så att min själ står beredd att konvertera till denna nordliga religion. Förnuft eller känsla, vad ska jag välja?
Lyssna till denna psalm, en av många hjärtsnörpande kväden som ljudboken bjuder lyssnaren på:
lördag 12 maj 2012
After Work from Workshop in Madrid
Vi åkte på rundtur
Vi köpte biljetter för två dygn på hop-on/off turistbussar. Afterwork tillbringade vi med att åka runt, runt!
Vi passerade Real Madrids arena, kungens granna slott, firande Atleticofans, väl klädda spanjorskor (stövlar i plast/skinn, bara ben och plagg i ylle med pälskrage... den sk "eskimå-looken" var högsta mode) som fick oss tunikatunna svenskor att se avklädda ut...
Trust and Confidence
Workshopens mest använda uttryck:
-How to achieve people's trust?
Kärnenergimyndigheter världen över lider av en förtroendekris. Efter Tjernobyl kunde man skylla på en Sovjetsystem i sönderfall. Vad ska man skylla olyckan i Fukushima på? Japanerna satt med böjda huvuden och konstaterade att "all infrastruktur var förstörd"...
A nuclear accident is global
En kärnenergiolycka drabbar lokalbefolkningen hårt. Men i dagens globala samhälle berör en sån katastrof människor världen över. Handel, arbetsmarknad, turism... människor och varor rör sig i hela världen i ett allt större och komplicerat nät av beroenden.
New communication channels
Whoops! Internet finns! A challenge.
International Road Map to be adopted nationally
-We must communicate in simple words, sa dom. Nja, tänkte jag, som inte är intresserad av kärnkraftsteknologin utan mer vill veta vad som är farligt och vad jag kan göra för att undvika det som är farligt. Riskinformation om kärnenergi saknar ofta ett fokus på vad enskilda människor behöver veta. Istället försöker experter berätta om komplicerad teknik, i tron på att jag ska bli trygg i att veta hur en reaktor fungerar.
- We must communicate before, during as well as after an accident. We must invite media and teach them to learn about how it works, sa dom. Mediaföreträdare från Japan, Sverige, Spanien, USA m fl förklarade att de inte hade tid att utbilda sig till kärnenergiexperter, utan förutsätter att myndighetsföreträdare kan prata så att folk förstår. Före, under och efter, -när lanserades detta som en hörnsten i all krishanteringsteori för första gången? Någon gång på 1900-talet, faktiskt. Bra att det finns internationell förståelse för detta faktum. Det kan ju bidra till att Prevention får en ännu tydligare roll framför preparedness och respons. Kan ju också bidra till att kommunikation måste anpassas till de olika skedena. Vem är intresserad av hur en reaktor fungerar om kärnkraftverket som jag bor granne med, exploderar?
- We must use professional communicators who can translate difficult words, sa dom. Nice, som informatör ser jag en lysande arbetsmarknad framför mig!
We learned a lot from Fukushima?
De lärde sig massor, de satt i kö för att berätta vad de lärde från olyckan i Japan. Tråkiga inlägg som inte gav oss lyssnare så värst mycket matnyttigt. Mest dryga "vi klarade oss bra och vi hade en hemsida, vi körde presskonferenser en gång i timmen". Amerikanen berättade om sociala mediers framfart, inte så mycket bland myndigheterna med väl hos allmänheten. Svenska myndigheter låg på framkant, med en specificerat antal inlägg på egna applikationer som Facebook, Twitter och bloggar. Själv nöjde sig amerikanen med blogg, då han ville behålla kontrollen över sin information och slippa kommunicera med alltför besvärliga medborgare.
Finska på engelska är ett riktigt sömnpiller. Rysk presentation med invecklad organisationsskiss på kyrilliska totalt obegripligt, - vem bryr sig om vem i Ryssland har hand om vad? Jag har en obehaglig känsla av att de stackars ryska byråkraterna själva drunknar i en handlingsförlamad toppstyrd byråkrati bestående av välutbildade människor med egna agendor.
I learned:
Jag lärde mig att om en kärnenergiolycka inträffar i Sverige, - det skulle bli en utmaning! Inte minst kommunikationsmässigt. Inget ny lärdom i sig, men utmaningen konkretiserades något:
Förra årets övning SAMÖ-KKÖ visade ett stort behov av att samordna svenska lokala, regionala och nationella myndigheters kommunikation till allmänheten. Vi övade inte den internationella aspekten... Det gjordes under övningen Barents Rescue, men nationella myndigheter mäktade inte med att delta på ett meningsfullt sätt. Synd.
Presskonferenser i all ära, visst är de viktiga, men traditionell media använder själva alltmer digital media som källa. Vi måste bli bättre att kriskommunisera digitalt. Vill dock lära mig mer om hur myndigheter bäst förhåller sig till sociala medier. Är inte helt frälst på myndighetstwittrande och facebookande. Twitter är att befinna sig i folks vardagsrum (ja tom sängkammare) och det är en utmaning att som myndighet företräda demokratiska processer. Redan nu diskuterar vi på jobbet om privatpersonen Anneli som kommenterar och gillar på MSB:s officiella facebooksida. Får hon göra det när "alla" egentligen vet att hon jobbar där? Och ska vår GD göra twitterinlägg som hennes medarbetare kan uppfatta som uppmaningar att agera på? Jag tycker att vi måste lära oss att förhålla oss både före, under och efter. Det finns mycket att utveckla!
Och vad är kommunikatörens roll, före, under och efter en olycka? Vad behöver människor veta innan det händer? När det händer och efteråt? Vilka är de bästa kanalerna? Ska vi arrangera presskonferenser en gång i timmen eller ska vi rigga upp digitalt? Är det nödvändigt att göra både och???? Resurserna är ju inte oändliga...
måndag 7 maj 2012
Karnevalsstämning i Deje på första maj
Så här en vecka efteråt ler jag fortfarande när jag tänker på årets första maj-tåg i Deje. Sol och ljumma vindar gjorde sitt till för att få folk i stämning, och jag tänkte:
- Njut! Detta är så nära karnevalen i Rio en Dejebo kan komma!
De röda fanorna väntade på rad utmed väggen utanför Dejeskolans matsal. Plakaten propagerade "Våga vara stolt över Deje!".
-Va? Skulle en sådan stolthet vara ett tecken på mod? Kanske det, ler jag och fyller bröstet med välbehaglig pompös belåtenhet. Jag är en modig person, -yeas I am!
Där kommer den ena bekantingen efter den andra och väljer ut en paroll som de känner för. Nu jävlar ska jag stå för en åsikt, tänker de nog. Stillsamt och försynt väljer man en skylt det är lite jävlar anamma i. Man måste kompensera för att uppnå jämvikt. Det behövs, vi måste visa att vi kräver regeringsskifte, vi kräver rättvisa och alla människors lika värde! "Alla ska med" står det på Philips stora banderoll.
Dejefors musikkår drog av några låtar för att elda massorna innan avtågandet. Emellanåt pustade blåsarna ut under det att suggestiva trummandet fortsatte med att mana till kamp. Svisch! Där virvlade tre personer från flyktingförläggningen fram! Deras ögon lyste, -äntligen lite fest på gång! Klart att de ville joina!
- Can we? frågade de och pekade på de två röda fanorna vid väggen som fortfarande väntande på att bli svingade i skyn i sann kampanda.
-You can go with the flags, after the music, all around Deje and have coffee in Kulturens hus! erbjöd jag.De tre ställde sig framför Kent Andersson, viftade med sina fanor och vickade med höfterna i takt till Arbetets söner. Men eftersom samlingen drog ut på tiden, brast tålamodet och de tre festprissarna drog över gamla järnvägsbron direkt till fikat.
Tarumm, tarumm, rum-rum! Upp trälar uti alla stater.... musikkåren marscherade åstad bort mot Dejeforskiosken, över bron vid krafstation. Ut över nejden ljöd befrielsens ord: Färgstarka och vårglada Dejebor utmanade den borgerliga makten med stolta steg.Otaliga var de obeslutsamma väljare som stod bakom gardinera eller hukade under balkongräcket, nynnande i tysthet. Andra visade dock öppet sin sympati. Som damen som kom ut från Deje Pizza House och Krog, eldig dansande i takt strax innan tåget svängde av stora vägen ner mot Kulturens hus.
Väl framme vid slutstationen kom karnevalsstämningen av sig. Då vart det hederligt svenskt kaffe odlat solidariskt i Latinamerika, rejält faktaspäckatde tal på ren värmländska och stillsam gemytlighet.
Så nära Rio kom vi. Det är väl inte fy skam?
- Njut! Detta är så nära karnevalen i Rio en Dejebo kan komma!
De röda fanorna väntade på rad utmed väggen utanför Dejeskolans matsal. Plakaten propagerade "Våga vara stolt över Deje!".
-Va? Skulle en sådan stolthet vara ett tecken på mod? Kanske det, ler jag och fyller bröstet med välbehaglig pompös belåtenhet. Jag är en modig person, -yeas I am!
Där kommer den ena bekantingen efter den andra och väljer ut en paroll som de känner för. Nu jävlar ska jag stå för en åsikt, tänker de nog. Stillsamt och försynt väljer man en skylt det är lite jävlar anamma i. Man måste kompensera för att uppnå jämvikt. Det behövs, vi måste visa att vi kräver regeringsskifte, vi kräver rättvisa och alla människors lika värde! "Alla ska med" står det på Philips stora banderoll.
Dejefors musikkår drog av några låtar för att elda massorna innan avtågandet. Emellanåt pustade blåsarna ut under det att suggestiva trummandet fortsatte med att mana till kamp. Svisch! Där virvlade tre personer från flyktingförläggningen fram! Deras ögon lyste, -äntligen lite fest på gång! Klart att de ville joina!
- Can we? frågade de och pekade på de två röda fanorna vid väggen som fortfarande väntande på att bli svingade i skyn i sann kampanda.
-You can go with the flags, after the music, all around Deje and have coffee in Kulturens hus! erbjöd jag.De tre ställde sig framför Kent Andersson, viftade med sina fanor och vickade med höfterna i takt till Arbetets söner. Men eftersom samlingen drog ut på tiden, brast tålamodet och de tre festprissarna drog över gamla järnvägsbron direkt till fikat.
Tarumm, tarumm, rum-rum! Upp trälar uti alla stater.... musikkåren marscherade åstad bort mot Dejeforskiosken, över bron vid krafstation. Ut över nejden ljöd befrielsens ord: Färgstarka och vårglada Dejebor utmanade den borgerliga makten med stolta steg.Otaliga var de obeslutsamma väljare som stod bakom gardinera eller hukade under balkongräcket, nynnande i tysthet. Andra visade dock öppet sin sympati. Som damen som kom ut från Deje Pizza House och Krog, eldig dansande i takt strax innan tåget svängde av stora vägen ner mot Kulturens hus.
Väl framme vid slutstationen kom karnevalsstämningen av sig. Då vart det hederligt svenskt kaffe odlat solidariskt i Latinamerika, rejält faktaspäckatde tal på ren värmländska och stillsam gemytlighet.
Så nära Rio kom vi. Det är väl inte fy skam?
lördag 31 mars 2012
Dejepolitiskt FAQ
Alla som har en fråga är välkommen att ställa den till mig! Jag försöker svara på allt.
Frågor från kaffesugen äldre glad Dejetant
Fråga: Vafför äddä inga som arbeter öppe på Höjda? Dä ä bedröövligt att di gamle inte får hjälp!
Jag svarar: Arbeter inte personalen där?
Fråga: Di ä för fååå! Di hinner inte mä! Värre blir dä, di lägger ner allt. Vårdcentralen står tom, allt flötter de te Förshaga. Byggnader som står tomme, utan att vare te nytta. Usch.
Jag svarar: Mmmm, det är ju inte bra.
Fråga: Förresten så tycker jag inte att vi ska ha hit en massa svartinger, ja.
Jag svarar: Men, vårdcentralen kommer ju te användning då.
Fråga: Tycker inte öm döm, så äddä bare.
Jag svarar: Va äddä du inte tycker öm hos dom?
Fråga: Ja ä rädd för döm, di kommer hit i hundratals å tar övver.
Jag svarar: Det blir ett tio ungdomar på vårdcentralen. Är det något att vara rädd för?
Fråga: Ja, tänk när di här Deje-ungdomera ska dit å dänge öpp döm!
Jag svarar: Där håller jag mä däj! Men jag ä mer rädd för döm, ja. Ja tycker att dä utäckt mä all skadegörelse droger och slagsmål, som ett gäng dejeonger håller på mä. Du borde va rädd för döm iställe.
Fråga: Men di kommer hit å tar jobbena frå öss.
Jag svarar: Det är väl snarare tvärtöm... Idag finns dä inte tillräckligt många människer i Sverige så att di kan ta hand om mej och minne jämnårige när vi blir gamle. Dä kanske inte räcker mä å jobbe te en ä 85 som Reinfeldt vill.
Dä blir färre barn i skolan också, dä behövs fylles ¨på mä onger för att vi öm nåra år ska ha råd mä skolan här.
Fråga: Män di är många svartinger på Katrineberg!
Jag svarar: Har dom besvärat dej, på nåt vis?
Damen svara "Näääeee..."
Frågor från kaffesugen äldre glad Dejetant
(nja, inte frågor direkt, mer bestämda åsikter. Dejinger, vi VET hur dä ä, vi)
Fråga: Vafför äddä inga som arbeter öppe på Höjda? Dä ä bedröövligt att di gamle inte får hjälp!Jag svarar: Arbeter inte personalen där?
Fråga: Di ä för fååå! Di hinner inte mä! Värre blir dä, di lägger ner allt. Vårdcentralen står tom, allt flötter de te Förshaga. Byggnader som står tomme, utan att vare te nytta. Usch.
Jag svarar: Mmmm, det är ju inte bra.
Fråga: Förresten så tycker jag inte att vi ska ha hit en massa svartinger, ja.
Jag svarar: Men, vårdcentralen kommer ju te användning då.
Fråga: Tycker inte öm döm, så äddä bare.
Jag svarar: Va äddä du inte tycker öm hos dom?
Fråga: Ja ä rädd för döm, di kommer hit i hundratals å tar övver.
Jag svarar: Det blir ett tio ungdomar på vårdcentralen. Är det något att vara rädd för?
Fråga: Ja, tänk när di här Deje-ungdomera ska dit å dänge öpp döm!
Jag svarar: Där håller jag mä däj! Men jag ä mer rädd för döm, ja. Ja tycker att dä utäckt mä all skadegörelse droger och slagsmål, som ett gäng dejeonger håller på mä. Du borde va rädd för döm iställe.
Fråga: Men di kommer hit å tar jobbena frå öss.
Jag svarar: Det är väl snarare tvärtöm... Idag finns dä inte tillräckligt många människer i Sverige så att di kan ta hand om mej och minne jämnårige när vi blir gamle. Dä kanske inte räcker mä å jobbe te en ä 85 som Reinfeldt vill.
Dä blir färre barn i skolan också, dä behövs fylles ¨på mä onger för att vi öm nåra år ska ha råd mä skolan här.
Fråga: Män di är många svartinger på Katrineberg!
Jag svarar: Har dom besvärat dej, på nåt vis?
Damen svara "Näääeee..."
Politisk agitation en torsdag i Deje
Forshagas politiker från olika nämnder är inplanerade att bjuda på kaffe varje torsdag utanför konsumbutikerna i Deje och Forshaga. Den 29 mars föll lotten på oss i Barn- och ungdomsnämnden. Och, man ställer upp när partiet kallar. Så är det bara.
Vad tror ni Dejeborna vill diskutera? Läs politiska frågor och svar (Deje-politiskt FAQ)
Du som inte orkar läsa, du kan lyssna på denna låt, budskapet är likartat. Klarar du av att splittra dina visioner så kan du använda den som bakgrundsmusik. Den förstärker det jag vill säga
.
Hamnade utanför Forshaga Folkets Hus, där ordförande Lawén fixade fram kaffekannor, muggar, socker och grädde, samt ett vitt runt bord. Med hjälp av en folketshusare baxade han in grejerna i min lila Fiat och vinkade av mig med sitt breda leende och "Dä blir görbra dä där!"
- Oj, vekken positiv sosse, gapade jag av förvåning. Det var väl inte så besvärligt då...
Svängde upp lilla Fiaten bakom lottkiosken, beredd att ge mig ut i snålblåsten på egen hand. Lättnaden blev stor när jag får se Benny. "Det var fullt i Forshaga, så jag åkte till Deje".
Kom hit så får du kaffe!
Vad tror ni Dejeborna vill diskutera? Läs politiska frågor och svar (Deje-politiskt FAQ)
Du som inte orkar läsa, du kan lyssna på denna låt, budskapet är likartat. Klarar du av att splittra dina visioner så kan du använda den som bakgrundsmusik. Den förstärker det jag vill säga
.
Prolog
Kände mig så duktig när jag kom tillbaks efter lunchen. Jag kom fortfarande ihåg att jag skulle vara i Deje kl 16.00, och jag hade inte dubbelbokat mig! Hybrisen fick en akut knäck när Benny ringde och undrade om jag hört något om vem som fixade kaffe och bord. I Forshaga är det inga problem, där finns etablerade erfarna och väl utbildade kaffebordare. Men i Deje????? Ringde förre ordföranden som inte hade en aning om varken bord eller kaffe... Stirrade tomt på datorskärmen. Är det meningen att jag ska...?????Hamnade utanför Forshaga Folkets Hus, där ordförande Lawén fixade fram kaffekannor, muggar, socker och grädde, samt ett vitt runt bord. Med hjälp av en folketshusare baxade han in grejerna i min lila Fiat och vinkade av mig med sitt breda leende och "Dä blir görbra dä där!"
- Oj, vekken positiv sosse, gapade jag av förvåning. Det var väl inte så besvärligt då...
Svängde upp lilla Fiaten bakom lottkiosken, beredd att ge mig ut i snålblåsten på egen hand. Lättnaden blev stor när jag får se Benny. "Det var fullt i Forshaga, så jag åkte till Deje".
Dejebor grillade politiker utanför Konsum
Vi placerade oss framför Konsum av flera anledningar:- För att det syntes vara politiskt korrekt bland många av vår målgrupp.
- För att det blåste mindre efter väggen.
- För att Konsum hade sin blomförsäljning där. Även om penseerna slokade snustorrt så var det ju en aning dekorativt.
Kom hit så får du kaffe!
Dejepolitiskt FAQ
söndag 18 mars 2012
Vad ska jag göra när jag blir stor?
Försöker vara duktig flicka. Plockar ur diskmaskin, torkar rent diskbänken, skrapar bort matrester från spisen. Rent. Vänder mig om och ser ett överbelamrat köksbord och ett fläckigt köksgolv. Solen lyser avslöjande genom de inte alltför nyputsade rutorna. Om jag väntar tills nästa vår, då kanske ljuset har svårare att tränga sig igenom? Flyr ut från köket.
Tar trappan till övervåningen. Herre jävlar, idag är det starkt solljus! Strålningen tränger sig ända in i den fönsterlösa hallen och avslöjar ett inferno av dammråttor som omslukar överblivna tangentbord och några tillhörande möss, en stor mixer, ett trasigt dokumentställ och två stora högar av dammiga inramade bilder signerade Anneli Bodin. Under detta finns en Amerikakoffert som innehåller, -jag var inte säker vad...
Börjar med att hänga in gårdagens kläder i garderoben. Min tanke, -att de ska vädra ur sig en aning på stolen innan jag klämmer in dem i hyllor och på galgar- kanske inte håller i denna miljö. Troligen är luften friskare inne i garderoben.
Iklädd hink med fräschluktande vätska med tillhörande dammtrasa angriper jag först sovrummet intill. Behöver ha en uppsamlingsplats för de saker som jag eventuellt finner i min arkeologiska dammutgrävning. Efter dammsug och moppning även av sovrumsgolv tar jag mig an hallen.
- Vad ska till tippen? Till källaren? Till tvättstugan? Sorterar och bär saker halvvägs till respektive plats, dvs till tamburen på nedre botten, som nu är ganska belamrad. (Välkommen alla besökare, försök att tränga er in här om det går!)
Tittar på de inramade bilderna. De har legat på den här Amerikakofferten ett tag nu. Vad ska jag göra med dom? Till tippen? Källaren? Blir sorgsen över den förlorade känslan som skaparglädje ger. Var är den? Det tar så mycket kraft att vara duktig flicka. Och till vilken nytta, tänker jag där jag försöker andas genom dammråtorna som angriper min näsa. Inser att någon duktig flicka är jag inte och har aldrig varit det heller. Tänker att fan det blev ju bara en trött tant. Som alltid ger sig in i alla andra kamper utom sin egen. För jag vet inte vad jag vill bli. Vet bara vad andra vill att jag ska vara.
Så istället för att slänga bilderna på tippen, -vilket nog skulle vara det rätta- lägger jag dem i den rentorkade bokhyllan i sovrummet. Min man tycker fortfarande att de är värda något. Och jag tänker att om de hamnar på tippen så hamnar nog jag där också, eftersom bilderna är jag. Bättre att jaget läggs i prydliga högar i sovrummet. Med bilden neråt och baksidan upp. Så att man inte tappar ansiktet och blottar sig.
Nu är Amerikakofferten blottad och rentorkad även den. Öppnar den. Jo, där ligger fortfarande min mans farmors lakan, dukar och servetter av linne och bomull. Prydligt broderade med monogrammet HO, Hilda Ohlsson. Med virkade, knypplade spetsar insydda i lakanen. Vad gör man med detta? Tippen? Nej, inte kan jag kasta bort Hildas skaparglädje och vackra hantverk. Inte kan jag kasta bort Hilda. Jag låter det ligga kvar och stänger locket.
Nu är det kväll och jag ska titta på TV. Imorgon startar en ny arbetsvecka att fly in i.
Tar trappan till övervåningen. Herre jävlar, idag är det starkt solljus! Strålningen tränger sig ända in i den fönsterlösa hallen och avslöjar ett inferno av dammråttor som omslukar överblivna tangentbord och några tillhörande möss, en stor mixer, ett trasigt dokumentställ och två stora högar av dammiga inramade bilder signerade Anneli Bodin. Under detta finns en Amerikakoffert som innehåller, -jag var inte säker vad...
Börjar med att hänga in gårdagens kläder i garderoben. Min tanke, -att de ska vädra ur sig en aning på stolen innan jag klämmer in dem i hyllor och på galgar- kanske inte håller i denna miljö. Troligen är luften friskare inne i garderoben.
Iklädd hink med fräschluktande vätska med tillhörande dammtrasa angriper jag först sovrummet intill. Behöver ha en uppsamlingsplats för de saker som jag eventuellt finner i min arkeologiska dammutgrävning. Efter dammsug och moppning även av sovrumsgolv tar jag mig an hallen.
- Vad ska till tippen? Till källaren? Till tvättstugan? Sorterar och bär saker halvvägs till respektive plats, dvs till tamburen på nedre botten, som nu är ganska belamrad. (Välkommen alla besökare, försök att tränga er in här om det går!)
Tittar på de inramade bilderna. De har legat på den här Amerikakofferten ett tag nu. Vad ska jag göra med dom? Till tippen? Källaren? Blir sorgsen över den förlorade känslan som skaparglädje ger. Var är den? Det tar så mycket kraft att vara duktig flicka. Och till vilken nytta, tänker jag där jag försöker andas genom dammråtorna som angriper min näsa. Inser att någon duktig flicka är jag inte och har aldrig varit det heller. Tänker att fan det blev ju bara en trött tant. Som alltid ger sig in i alla andra kamper utom sin egen. För jag vet inte vad jag vill bli. Vet bara vad andra vill att jag ska vara.
Så istället för att slänga bilderna på tippen, -vilket nog skulle vara det rätta- lägger jag dem i den rentorkade bokhyllan i sovrummet. Min man tycker fortfarande att de är värda något. Och jag tänker att om de hamnar på tippen så hamnar nog jag där också, eftersom bilderna är jag. Bättre att jaget läggs i prydliga högar i sovrummet. Med bilden neråt och baksidan upp. Så att man inte tappar ansiktet och blottar sig.
Nu är Amerikakofferten blottad och rentorkad även den. Öppnar den. Jo, där ligger fortfarande min mans farmors lakan, dukar och servetter av linne och bomull. Prydligt broderade med monogrammet HO, Hilda Ohlsson. Med virkade, knypplade spetsar insydda i lakanen. Vad gör man med detta? Tippen? Nej, inte kan jag kasta bort Hildas skaparglädje och vackra hantverk. Inte kan jag kasta bort Hilda. Jag låter det ligga kvar och stänger locket.
Nu är det kväll och jag ska titta på TV. Imorgon startar en ny arbetsvecka att fly in i.
lördag 25 februari 2012
Utanför ankdammen
Ofta är man på tjänsteresa. Då åker man kollektivt. Visserligen ligger kompromissande i själva kollektiva tanken...Det finns alternativa lösningar, javisst... Allt för att bevisa att man är en modern flexibel individ (och det ska komma från en tekniknördig tant). Det innebär dessutom att man tillhör den skara moderna människor som tillägnat sig nya begrepp. Man är med i gänget liksom. Om det finns någon out of date person som ids läsa om den moderna människans pseudoproblem så finns begreppsförklaringar i slutet på deta inlägg.
Inställt morgontåg från Karlstad till Stockholm. Vis av gamla erfarenheter hade ju jag inte åkt hem efter gårdagens tjänsteresa till Kramfors utan hoppat av på Arlanda... Så jag befann mig ju redan på Kungsgatan.
Epost plingade i mobilen: "instält tåg, mötet blir VK". Man får inte sucka. Jag sitter i Stora rummet tillsammans med tre arbetskamrater och lyckas så småningom få kontakt med andra sidorna, Karlstad och Revinge. Man ska tycka att det är helt Ok, alternativet skräms. Tänk om man flyttar all verksamhet till Stockholm? Att det sitter dubbelt så måmga personer på "andra sidan" under VKn, det har nog ingen betydelse.
Fast oftast är VK en välsignelse nu när man har etablerat så många personliga relationer med medarbetare på huvudkontoret. Skönt att slippa kompromissa kollektivt hela tiden. Men möten mellan människor där relationerna inte är uppbyggda känns jobbiga. Det behövs IRL. Men VK är bättre än inget alls, tycks det. Jag undrar om det verkligen är så. Undrar vad som hänt om gårdagens diskussioner flyttats fram några veckor. Troligen inte ett jäkla dugg.
Sen sitter man som på nålar och undrar om man kommer att få kompromissa med helgfriden för att kollektivtrafiken störs av någon felväxling i Norrköping, eller något annat konstigt...
En annan bra sak med VK är att det kommer upp ett meddelande "konferensen avslutas om fem minuter, vill ni förlänga 15 minuter?". Trycker "nej" samtidigt som det växer ut horn i pannan. Och svosch iväg till centralstationen. Tränger mig genom sportlovsfirande barnfamiljer fram till tavlorna. Yes, tåget går enl tabell!!
Vagn 4, sittplats 43 innebar en gammal restaurangvagn med gamla stenhårda sittplatser och kiosk. Tillsaman med min granne, en ung indier på väg till Oslo och Nordkap, trängdes jag mellan ala fikasugna och ryggsäckstyngda barnfamiljer. Studerade ingående pappan med sin Iphone, sonen1 med sin Ipad2, sonen2 med sina plastkrigare och mamman med sin inredningstidning. Alla fyra lyckades koncentrera sig på sina respektive förströelser hela vägen från Stockholm till Karlstad. Pappan släppte inte sin pekfingrar från Iphonen ens när han tvingades resa sig upp när sonen gick på toa... Han måste ha valkar på fingertopparna...
Idag har jag dagenefteront i rumpan, men skönt att vara hemma. Nu ska jag åka till Deje centrum och handla. Har tänkt mig köttfärs, men kanske blir tvungen att ta korv. Köttfärs kanske är för exklusivt?
Ps VK är videokonferens IRL in real life...
Inställt morgontåg från Karlstad till Stockholm. Vis av gamla erfarenheter hade ju jag inte åkt hem efter gårdagens tjänsteresa till Kramfors utan hoppat av på Arlanda... Så jag befann mig ju redan på Kungsgatan.
Epost plingade i mobilen: "instält tåg, mötet blir VK". Man får inte sucka. Jag sitter i Stora rummet tillsammans med tre arbetskamrater och lyckas så småningom få kontakt med andra sidorna, Karlstad och Revinge. Man ska tycka att det är helt Ok, alternativet skräms. Tänk om man flyttar all verksamhet till Stockholm? Att det sitter dubbelt så måmga personer på "andra sidan" under VKn, det har nog ingen betydelse.
Fast oftast är VK en välsignelse nu när man har etablerat så många personliga relationer med medarbetare på huvudkontoret. Skönt att slippa kompromissa kollektivt hela tiden. Men möten mellan människor där relationerna inte är uppbyggda känns jobbiga. Det behövs IRL. Men VK är bättre än inget alls, tycks det. Jag undrar om det verkligen är så. Undrar vad som hänt om gårdagens diskussioner flyttats fram några veckor. Troligen inte ett jäkla dugg.
Sen sitter man som på nålar och undrar om man kommer att få kompromissa med helgfriden för att kollektivtrafiken störs av någon felväxling i Norrköping, eller något annat konstigt...
En annan bra sak med VK är att det kommer upp ett meddelande "konferensen avslutas om fem minuter, vill ni förlänga 15 minuter?". Trycker "nej" samtidigt som det växer ut horn i pannan. Och svosch iväg till centralstationen. Tränger mig genom sportlovsfirande barnfamiljer fram till tavlorna. Yes, tåget går enl tabell!!
Vagn 4, sittplats 43 innebar en gammal restaurangvagn med gamla stenhårda sittplatser och kiosk. Tillsaman med min granne, en ung indier på väg till Oslo och Nordkap, trängdes jag mellan ala fikasugna och ryggsäckstyngda barnfamiljer. Studerade ingående pappan med sin Iphone, sonen1 med sin Ipad2, sonen2 med sina plastkrigare och mamman med sin inredningstidning. Alla fyra lyckades koncentrera sig på sina respektive förströelser hela vägen från Stockholm till Karlstad. Pappan släppte inte sin pekfingrar från Iphonen ens när han tvingades resa sig upp när sonen gick på toa... Han måste ha valkar på fingertopparna...
Idag har jag dagenefteront i rumpan, men skönt att vara hemma. Nu ska jag åka till Deje centrum och handla. Har tänkt mig köttfärs, men kanske blir tvungen att ta korv. Köttfärs kanske är för exklusivt?
Ps VK är videokonferens IRL in real life...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
