Skokaos efter festkväll

Vaknade i morse med ett leende på mina läppar. Jäkligt lyckad kväll igår. Vilket flyt!

Tack Anderséns och deras gäster för en toppenrolig kväll.

Tack Pia för att vi lyckades pricka nattbussen och därmed slapp gå kilometrarna hem.

Tack nattbusschauffören för att du avvek från tidtabellen och tog en extra sväng till Dejefors!

Tack Göran o Agneta för att ni följde med hem en sväng!

Efter välbehövlig vila skulle vi åka och hämta bilen. Men...

Upptäckte att jag hade två olika skinnstövlar. Agneta hade tagit en av mina. :-)

När Lars skulle kliva i sina skor utbrast han:
- Det här är inte mina! Har Göran också tagit fel??!!

Hahahahah! Somliga går hem i tråånga skor, en an´ i två olika... Va kan sånt bero på?

För en stund ringde det på dörren. Skokleptomanerna? Nä, där stod Ulf med Lars skor: "Du tog Alfs skor när du gick hem!"

Får ta tag i detta senare i dag....

De blinda männen och elefanten

Läser en bok om grupppsykologi, och översätter en känd historia (John Godfrey Saxe) från engelska:

Det var sex män från Indostan...
... som sökte efter kunskap,
som gav sig iväg för att se Elefanten,
(fastän de var blinda allihop)
var och en för att tillfredställa
sin sökande själ.

När den förste mannen närmade sig Elefanten,
råkade han snubbla och ramlade rakt in i
Elefantens stora, tjocka mage och utbrast:
"Kära nå´n, Elefanten är som en stor vägg!"

Den andre mannen grabbade tag i Elefantens betar,
och utropade:
"Oj, vad har vi här, ett spjut!"

Den tredje mannen närmade sig Elefanten,
han råkade känna den ringlande snabeln,
men tog mod till sig och sa:
"Jag föreslår att Elefanten är ett rep"

Den fjärde sträckte ut en ivrig hand
som rörde vid Elefantens knä:
"Det är ju självklart så," fastslog han,
"att Elefanten är väldigt lik en träd!"

Den femte tog en chansning
och närmade sig Elefantens öra.
"Till och med den mest blinde man,
inser vad Elefanten liknar mest,
naturligtvis är det en solfjäder!"

Den sjätte mannen hade inte förspillt sin tid,
han trevade sig målmedvetet fram
tills hann fann Elefantens svans:
"Jag förstår,"ropade han,
"Elefanten liknar en orm!"

Om detta sex män från Indostan
diskuterade länge och hett,
var och en argumenterande för sin egen sak,
fast alla hade fel,
hade alla delvis rätt...

Moralen:
Så är det ofta i religiösa krig, det hävdar jag,
att debattanterna skenar iväg i fullständig okunnighet
om vad var och en menar,
de pratar om alla om en Elefant
som ingen av dem har sett.

Denna historia återberättas på många håll i världen, Läs på Wikipedia

Buddah berättade storyn och slutade med följande vsidomsord:
O how they cling and wrangle, some who claim
For preacher and monk the honored name!
For, quarreling, each to his view they cling.
Such folk see only one side of a thing

Ni som röstat fram dessa, förstår ni vad ni gjort eller är ni lika bakom som de ni valt?

Alexander Alexandersson from namn efternamn on Vimeo.

Intervju med Elena

Och så han från Kristinehamn

Shadows from the past?

Av mig retuscherat foto från rivningsfabriken i Deje

Knäppa funderingar får en att bli klarvaken

Fan va knäppt. Vaknar kl 4 och börjar tänka på hur alla som deltar i nästa års storövning ska ha på sig eller märkas så att alla vet vem som representerar vad...
Måste maila runt till alla projektledarna, vilka behöver synas inom era respektive områden? Sedan inser jag vilka omöjliga svar jag får och hur svårt det kan bli att göra något av det. Kanske man skulle ta fram olika alternativ så att de bara kan kryssa i? Lägsta märkningsnivå är väl typ gympaband som man hänger över axeln ner på magen, där man kör en arm genom. Breda sådana med stor text på? Vilken färg? Är det verkligen snyggt? Finns det ngt annat lägsta märkningssätt. Servicefolket ska väl se mer inbjudande ut. De behöver kanske pikeskjorta eller tom knytblus? Egentligen jackor men det skulle bli för dyrt... Ja, övningsledningen var ju på hugget tidigt och tingade på vikten av väl designad utstyrsel...
Tro't eller ej, detta är viktigt... ZZZZzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz

Diskret o fin middag?

Konferens. Diskret och fint värre. Köper en BLOMMIG klänning.

Utsända paparazzis fyndar runt Visten

Idag tog vi på oss våra mentala vårkappor, Kajsa och jag.

Efter att ha blivit bjudna på lunch av en garmant gentleman, -tillika fotograf- på golfrestaurangen i Dömle, följde vi vitsipporna och citronfjärilarna tills vi hamnade på vägen mot Bonserud. Vi tog en avstickare från vägen och vår fotograf dök in i buskarna i krampaktiga försök att fånga sensationer.

Fällda träd ger bättre bild

En gran har under helgen fällts för att den, enligt förövarens, störde hans parabol. Grannbonden var medbrottsling, även han hade fällt hela två granar, enbart för att vara solidarisk.

Grann granne ute och fiskar?

-fick hon napp?

Vår lycka var fullkomlig när vi lyckades fånga en båt på bild! Vi kan härmed bekräfta att vår granna grannes fiskelycka varit god denna vårsöndag. Naturligtvis är vi övertygade om att det är hon som iklädd röd jacka låter vinden piska ansiktet i en fartfylld färd över Vistens vårkalla vatten.

Associations from Vulkanaska/I'm not that easy impressed

Vulkanaska, ashes to ashes
Ashes to ashes, dust to dust... means that we come from dust; we return to dust.
Dust to dust, dirt to dirt. Rubbish is rubbish, snuff is snuff.

A famous Swedish poem of Gustaf Fröding in Swenglish:

Idealism and Realism
I am fed up with today's conflicts
between dirt and stars
they split our brains
lots of lies when pictures of gravel
are seen as art and beauty
A vision , lovely and bright
in the sky is as true as a mirage.
But rubbish is rubbish and snuff is snuff
even in golden boxes
but roses in a broken vase
always, always are roses

FF förbannat grinig

Bloggarna är ju yngre, det handlar om att vara rätt stylad, att föda barn, att få missfall, att få missbidade barn, att ens baby dör, att bete sig på Stureplan... Att hitta den rätte för just mig---
Allt sån´t är jag så långt ifrån. Jag är den där tanten som ni bloggare ser i ögonvrån på jobbet. Urmodern, som förstår sig på alla. Den erfarna kvinnan som just passerat klimakteriet (så försök inte skylla mina humörsvängningar på hormoner!).

How bad can it be

to be mad about young adonis who want to do everytyhing himself, and
blame everyonde else accept himself to be failures

Posted via email from grinigamalena's posterous

Varför riskerar män så mycket för att kunna få köpa sex?

Jag har ställt frågan många gånger, jag har diskuterat till förbannelse med kollegor av båda könen... Jag har med stora ögon upplevt kommersen på hotell Moskva, hotel Latvia i Riga, Viru i Tallinn och privat strip tease i Vilnius. Jag har blivit utmobbad av välorganiserade horor inklusive hallick från en bar i Daugavpils. Jag har jobbat med att rekrytera och stötta hjälparbetare till flyktinglägret i Goma och till den mördade staden Kigali under Rwanda kriget... Alltid jobbat med manliga kollegor, ofta som ensam kvinna i gänget.

Listan kan göras hur lång som helst. Efter "Uppdrag granskning" i förrgår aktualiserades frågan än en gång. När sedan polischefen och fd rektorn för polisskolan Göran Lindberg häktades för sexbrott, ja då... SUCK! Ändå finns det hopp, vi har gått från total acceptans till att vi har ett fastställt uppförande codex och rutiner för vad som händer om de överträds. Men uppenbart är att det krävs betydligt mer än så... Går det att avprogrammera dessa förtryckare på nåt sätt?

Kan aldrig förstå den man i trettioårsåldern, sjukvårdutbildad småbarnspappa, som under en ledig helg under det påfrestande arbetet bland extremt nödställda flyktingar i Rwanda, tog sig till Nairobi och knullade runt. Inte minst ofattbart eftersom alla hade fått information om att upp emot 80% av flyktingarna kunde ha aids. Ännu mer ofattbart att inget hände, eftersom hans förlustelsetripp upptäcktes när vår GD besökte missionen. Han kunde ju inte ha undgått det hela. Vid hemkomsten hyllades han som en hjälte och framträdde i lokaltidningen tillsammans med sin stolta fru och barn. Fy fan. Det enda straffet var att han blev tvingad att ta aidstest. Dessutom skickade vi ner kondomer i samband med nästa förnödenhetstransport. Snacka om dubbla budskap.

Inte lika makabert, men ändå för mig en total kulturkrock, var min första resa till Litauen 1993. Det var jag, en ung kvinnlig brandingenjör och tiotalet manliga kollegor (chefer, chauförrer), som levererade utrustning till våra fattiga kollegor. Jag var ansvarig för att allt fungerade praktiskt, från att grejerna och personalen lämnade Sverige tills de var i säkra händer hos rätt folk i Litauen. Under eftermiddagen tilltog ett febrilt diskuterande och hyschande bland våra gäster. En av dem förklarade så småningom för chefen hur kvällen skulle se ut:

Vi var inbjudna till två middagar, en där cheferna (två stycken) skulle träffa sina motsvarigheter på en "kulturell" afton, och en för oss andra i en matsal på en brandsstation. Den svenske chefen deklarerade att för oss gällde "One for all, all for one", minsann. Efter ännu större diskussionaktivitet accepterade detta av våra värdar så vi blev allihop inbjudna till den kulturella aftonen.

Aftonen startade i en avskild matrum på en större restaurang. Längst fram en liten scen. Middagen avbryts av att en vild kosack kommer dansande ut på scenen. "Jaha, fortfarande rysk kultur???" Strax äntras scenen av kvinnliga kosacker i stora mössor, röda midjejackor och -stringtrosor. Nästa nummer en bikinklädd dam som ligger på ett litet bord och smeker sina bröst till "Teach me Tiger". Wowoowowowow! Spänningen ökar, in kommer ett gäng grekiska gudinnor med diadem och insvepta i endast tunna gardiner. De beblandar sig med den manliga publiken genom att lägga sig i deras knän och smeka deras halsar. Mina manliga kollegor reagerar olika, med gapande mun ser jag hur några händer slinker in under slöjorna, medan min granne flåsar "Hjälp, ta bortna!". Klimax kommer när det plötsligt dyker upp en grekisk gud i enbart guldlamékalsingar. Alla håller andan när han vräker sig ner från scenen, kommer fram till mig, böjer min stol bakåt och jag känner hans åliga tunga tränga sig in i mun... Då reser sig chefen för våra litauiska värdar sig upp, klappar i händerna och avbryter showen och en pinsam tystnad uppstår. Våra litauiska kollegor missade aldrig ett tillfälle att be om ursäkt för denna händelse någon gång under de 15 år som vi arbetade intensivt ihop.

Nu orkar jag inte skriva mer för tillfället. Varför jag valde dessa två händelser vet jag inte, det var bara de som kom igenom mitt huvud just nu. De är varken de mest snaskiga eller de mest upprörande... Nu kommer jag ihåg en grej till, innan jag slutar för idag:

Hotell Latvia, Riga mitten av 1990-talet. Fyra lärare från oss jobbade med en treveckorskurs. Jag kom dit sista veckan för utvärdering. Vid frukosten pekade de ut en svensk man som hade raggat upp en flicka i artonårsåldern två veckor tidigare. Flickan, som av oss var en välkänd ingrediens i hotellets bar, hade flyttat in på hans hotellrum, varje morgon fick hon ett litet paket till frukost (halsband, ringar, dyra kläder...). Vi skvallrade om hur han hade mage att skylta så öppet med detta... När jag kom hem, efter några veckor, läste jag om den i Liepaja mördade svenska fackpampen. Han framstod som en idealist som var i Lettland för att övervaka valet, sörjd av fru, barn och sina partikamrater. Fy fan. Han skulle ha mött Lisbet Salander istället.

Nu måste jag tänka på något annat. Kanske jag skulle skriva en bok istället.

Ja, - ska man våga?

Ikväll har man blottat sig:
Kanske det vore idé att flytta över gatan? Visserligen innebär det en massa praktiska besvärligheter, men det är enkelt att fixa. Men, det som oroar mig är.
- Har jag startat något, jag, - som har varit den som inte kunnat tänka ekonomiskt, utan bara med hjärtat? Skillnaden mellan det som kan bli bra och det man har råd med, brukar skita sig. Så,,jag har ångest över att jag babblat för mycket. Vi får se på måndag.