måndag 25 juli 2011

Låt inte Breivik sprida sina irrläror, men vi vill ha ett öppet samhälle

Breivik vill ha öppna förhandlingar, han tänker uppträda i uniform. Jag skriker NEJ!!!!!! Det finns tillräckligt många synliga budskap från hans och hans gelikars bestialiska irrläror.

Demokrati betyder frihet att framföra sina åsikter, insyn i och möjlighet att påverka samhällsapparaten... Jag säger JA till det.

Såg ett program på TV4 fakta igår "Inifrån moskén med dold kamera" om extrema muslimer.

Skydda människors tankar mot dessa extrema idéer, skydda samhället mot deras gärningar. Värdera livet, kärleken, empatin och solidariteten!

lördag 16 juli 2011

Facebook-social medial alienation

Jag blir så trött. Så grinig. Så på-min-vakt.
Man kan inte skriva vad som helst på fejsan. Man ska:
- Skriva om sina dråpliga övertramp, sådana som egentligen är vardagsmat, sådana som alla känner igen...
- INTE skriva om hur skit man mår, då finns risk för att vännerna känner sig otillräckliga eller träffade...
- Vara hurtigt joggande, mil efter mil...
- Ha intrressanta fritidsintressen
- Blogga (inte så här utan mycket INTRESSANTARE)
- Inte ha några svårlösta problem att ta itu med.
- Besöka inneställen tillsammans med innemänniskor
- Ha många barn, och allra helst barnbarn
- Vara farmor/mormor som återupplever sin egen graviditet/födsel/småbarnsmödraskap genom utflykter, weekendar och allmänt barnvaktande och tycka att att detta är UNDErBART.

Undrar om jag skulle kunna klara av att organisera/åka på semester med min man, mina tre vuxna barn, en svärson, två barnbarn och en gosig hund?
Svärsonen är allergisk mot hunden, men det skulle nog gå att ordna hundvakt.
Kanske det vore idé att testa ett sånt projekt. Bilder och inlägg på Facebook, -lätt. Nä, det blir nog inte av-
Jag ÄLSKAR facebook, dock.

tisdag 7 juni 2011

Sorg och skräck

Arg,  ledsen, rädd. Ofattbart. En död unge i min familj. Som borde vetat bättre.

På sjukvårdrådgivningens sida 1177 läser man om Tramadol. Inte så värst farligt, inget alarmerande om man fäljer läkarens råd. Ungefär samma ton som p-piller eller liknande "nyttigheter."

Sen hamnar jag på http://www.flashback.com/ Det fria ordet är fritt och där får man reda på mer, dela erfarenheter och öka på sin kunskap: Bläddra i trådarna om droger.

"Alla tonåringar i Deje vet var man får tag på detta".

Hoppas att alla kompisarna och deras föräldrar fått sig en tankeställare, - ännu en gång...

Vad gör vi?

torsdag 26 maj 2011

Myndighetens Medium på kurs -och jag är förväntansfull!!!!

Det var ett tag sen jag hade den här morgonkänslan: "Idag blir det en spännande dag på jobbet. Undrar vad den har i sitt sköte?"
Senaste månaderna har jag vaknat med en skräckslagen känsla och undrat "Vad händer idag?"
 Ytterligare oväntade diskussioner som ställer allt man tänkt på ändà? Ytterligare en dag i trött dimma där all energi går åt till att höra, se och koncentrera sig på att använda de jävla sinnena man har till att förstå det som andra bara tar sina ögon, öron och energistinna hjärnor till hjälp med att fatta. Ändå tycks de inte fatta vad jag menar, Då blir jag tre år och skriker! Då tittar de på mig och tänker: "Jävla grinkärring!"

Men idag är jag ingen grinkärring. Jag ska på kurs, extern sådan. Där känner jag ingen, ingen kännr mig. Jag kan sitta där och vara trevlig, lugn och försynt, (hahaha säger mina kamrater nu).

Framförallt kan jag koppla bort allt vad konsekvenstänkande heter, det här är en dags kurs, sen adjöss och tillbaka till vardagen. På jobbet mpåste man hela tiden tänka på vad som händer om vi gör så, eller inte gör si... Och det tänket har jag blivit så uppslukad av att det har blivit ohälsosamt. Det är ju rent skadligt när jag dessutom börjar se mig själv som den enda i hela orgaisationen som har denna mediala kraft, som tror mig vara myndigehtens eget Medium, med monopol på att se vad som kommer att hända om det inte görs på mitt sätt.

Imorgon ska jag leka med barnbarna, sen är det helg. På måndag kommer jag att komma till jobbet med mer självdistans i bagaget, till fromma för mina arbetskamrater i Projektet och i korridoren.

fredag 25 mars 2011

Annorlunda besök på Centralsjukhuset

Idag har jag varit på hälsokontroll. På bröstmottagningen. Idag var jag ingen cancerpatient alls. Varken nuvarande eller före detta. Jag var helt vanlig. Utan diagnos. Häftigt att vandra genom korridorerna i hälsa istället för att stappla fram i dimma eller i sviterna efter sjukan.

Följde röda gatan längst ner, svängde vänster förbi biblioteket in i en helt ny byggnad. "Bröstmottagning" läste jag på en av glasdörrarna. Innanför, till höger stod det "Hälsokontroll" på en anna glasdörr. Chansade på att det mammografin jag var kallad till. Kom fram till två pekskärmar, liknande dem man hittar på flygplatser och järnvägsstationer. Här stod det inte "snabbincheckning", och man hade inte något bokningsnummer att ta till. Det räckte med att trycka fram sitt personnummer med pekfingret. Man fick ingen biljett eller badge med streckkod heller... Förstod att jag skulle sätta mig bredvid de andra damerna. Bakom något som liknade en talarstol stod en vitrockad anställd. Han bara greppa tidningen med Amelia Adamo på innan mitt namn ropades upp. (Synd, intressant med ett väntrum utan Land, Värmländsk Jul, Dagobert eller tidningarna från de dövas riksförbund, onkologernas intresseförening eller religiösa frivilliga samariter).
Lotsades in i ett bås, uppmanades att klä av mig på överkroppen och låsa dörren. Satt och frös i 14 minuter. Varför fick jag inte sitta och läsa tiding påklädd? Dörr på andra sidan öppnades, ett bröst i taget klämdes fast i en surrande maskin. De högra var nära att krossas, men vad gör man inte för hälsans skull. Två minuter senare var proceduren klar. Snabbt, effektivt. Som jultomtens leksaksfabrik på julafton, fast jag fick ingen OK-stämpel i baken."Say mammo-!"-grafi.


fredag 11 mars 2011

Olika grader av katastrofiering

Själv har jag idag skrivit uppmanande text om kanhända-katastrof i Norrbotten, en text som kan motivera och skapa insikt om behovet av att öva en situation där även vi godmodiga och självbelåtna svenskar skulle behöva ta hjälp av andra nationaliteter... Då förstår ni att man måste ta i, dvs katastrofiera situationen.
Under tiden lyssnar jag på CNN och BBC direkt från Japan, och kollar mail och SMS från vår tjänsteman och presskontakt i beredskap.
Nu har vi organiserat en särskild organisation. Det betyder att vi går igång. Jag jobbar hemma idag, och har inte gått igång. Men fortfarande är jag inte frisk från den sjukan, jag är faktiskt avundsjuk på vår pressansvarig som skickar engagerade mailar om våra budskap med anledning av jordbävning och tsunami i Japan. Tänk att få vara med... Att få gå igång! Att få vara med i en SÄRSKILD organisation, då är man faktiskt speciell! Särskilt speciell blir man efteråt om det verkligen HÄNDER något, då kan vi som var med säga "jo, vi som jobbade under tsunamin i Japan, vá...". Det är något det. Själv kan jag stoltsera med följande katastrofspecial:
  • Satt en vecka i telefon och svarade allmänheten om kärnkraftsolyckan i Tjernobyl
  • Var nästan med på Estonia, hade av en händelse fått flyga hem dagen innan, men hade nära arbetskamrat med på båten, + nära estniska vänner/kolleger som var en del i larmkedjan
  • diverse stora skogsbränder, översvämningar och konstiga olyckor i Småland, Gotland, Estland, Lettland och Litauen.
  • Karavanens hjälpsändning till Tjernobyl (puh)
  • Pandemiköret
  • Askmoln
  • Takras
Ja, det är väl en meritlista om något. Tydligen tillräckligt för att man ska bli beroende av avv få dra igång i en särskild organisation. Tur att jag jobbar hemma. Då kanske jag blir frisk från den sjukdomen. Jag ser ju hur alltfler smittas.
MEN, de flesta gångerna när en särskild organisation dras igång så resulterar det inte i något alls. Kan man ana en uns av besvikelse?

Det finns andra sätt att reagera. Min svägerska skriver snyftigt och uppgivet på Facebook hur bedrövad hon känner sig, när en värld i kaos orsakar lidande för människor... och här går vi och har det bra.

Sen tänker jag på vanner och bekanta som har nära anhöriga som jobbar i Japan. Har de kontakt med de sina? Är de OK?

Och här sitter jag och försöker hetsa upp engagemang för en katastrofövning i Norrbotten... och inte är jag en speciell medarbetare i en särskild organisation heller..

tisdag 1 mars 2011

Om att hitta den tappade lusten...

I vintermörkret hittar de dunkla tankegångarna sin grogrund. Det är inte alltid lätt att vara tacksam och glad... Som ett ihärdigt virus befäster sig de negativa orden...
-Jag har ingen lust.
-Jag ids inte.
-Det är ingen idé, ändå.
-Suck. Stön... Snyft.
-Orkar bara inte...

Bakom olusten lurar ilskan över saker som man inte känner att man rår på. Ilskan förträngs eftersom "det är ingen idé" att bråka om det. Efter tid så har man glömt vad man var ilsken på, och bara olusten hänger kvar som en grå rökridå.
Olusten kan också orsakas av att det inte är riktigt fint att säga ifrån. Ve och fasa för konflikter, oj så farligt att hetsa upp sig. Då är det lättare att svälja upplevda oförätter, då slipper man höra att medmänskan inte alls menade det jag hade bestämt mig för att höra. Men, när man sväljer förtreter år ut och år in så lagras de som tunga ilskor nere i magnerverna. Skapar olust.

Å andra sidan, inte är det så fruktbart att spotta ut alla små ilskor som dyker upp lite varstans, dagarna i ända. Inte fungerar väl allting som smort från morgon till kväll. Det kan börja redan innan man riktigt vaknar... att man tappar vattenflaskan i sängkammargolvet, snubblar på strumporna och väcker den sovande mannen...fan...trevar nerför en alltför knarrande trappa... hinner knappt dra ner trosorna innan man lyckas hitta toaletten...skönt...men va fan...toapapperet är slut...VARFÖR HAR HAN INTE...visst ja, jag var sist igår kväll...
Nä, det är nog klokt att tänka till lite innan man brusar upp, innan känslorna drar iväg med en...

Hur hittar man då lusten när man har tappat den? Var ska man leta efter den? Kan man man hitta den själv, eller behöver man hjälp?

Antingen upptäcker man själv att nu jävlar har det gått för långt. Nu orkar jag inte olusta mej mera. Antingen får man förändra sig själv, försöka påverka omgivningen eller acceptera situationen som den är. Med mognande ålder har jag mer och mer lärt mig vilka kamper som jag ska ta tag i. Det vill säga jag accepterar fler och fler situationer som de är. Har slutat försöka förändra precis allting. Jag har upptäckt att det är lättare att ändra på sitt eget tänk än andras. Därför väljer jag allt oftare att tänka om själv och om möjligt välja bort det som inte passar.

Naturligtvis finns det situationer som jag inte rår på. Sånt som får mig jättearg. Sånt som rör hälsan, fysiska bergänsningar som fräter på lust och vilja. Då är det lättare att ge upp, att olusta sig, att sjunka in i "ingen idé att..." Det är då jag behöver hjälp. Att någon inte bara kräver att man ska vara lustig, glad och tacksam, men ändå kan ställa krav på uppryckning. Att inte bli klagad på, att få förståelse men inte medlidande. Så där lagom "nej, nu jävlar får det väl vara nog".

Så, nu när det egentligen borde börja våras snart, känns det som om olusten fan mig får ge vika. Det gäller att öppna ögonen och släppa in något av det goda till hjärnan. Det gäller att se det. Säkert är det hur mycket gott som helst som svischar förbi oss. Öppna sinnet så kanske man blir lite nyfiken, -det är en förutsättning för lust det. Nyfikenhet.