Om att hitta den tappade lusten...

I vintermörkret hittar de dunkla tankegångarna sin grogrund. Det är inte alltid lätt att vara tacksam och glad... Som ett ihärdigt virus befäster sig de negativa orden...
-Jag har ingen lust.
-Jag ids inte.
-Det är ingen idé, ändå.
-Suck. Stön... Snyft.
-Orkar bara inte...

Bakom olusten lurar ilskan över saker som man inte känner att man rår på. Ilskan förträngs eftersom "det är ingen idé" att bråka om det. Efter tid så har man glömt vad man var ilsken på, och bara olusten hänger kvar som en grå rökridå.
Olusten kan också orsakas av att det inte är riktigt fint att säga ifrån. Ve och fasa för konflikter, oj så farligt att hetsa upp sig. Då är det lättare att svälja upplevda oförätter, då slipper man höra att medmänskan inte alls menade det jag hade bestämt mig för att höra. Men, när man sväljer förtreter år ut och år in så lagras de som tunga ilskor nere i magnerverna. Skapar olust.

Å andra sidan, inte är det så fruktbart att spotta ut alla små ilskor som dyker upp lite varstans, dagarna i ända. Inte fungerar väl allting som smort från morgon till kväll. Det kan börja redan innan man riktigt vaknar... att man tappar vattenflaskan i sängkammargolvet, snubblar på strumporna och väcker den sovande mannen...fan...trevar nerför en alltför knarrande trappa... hinner knappt dra ner trosorna innan man lyckas hitta toaletten...skönt...men va fan...toapapperet är slut...VARFÖR HAR HAN INTE...visst ja, jag var sist igår kväll...
Nä, det är nog klokt att tänka till lite innan man brusar upp, innan känslorna drar iväg med en...

Hur hittar man då lusten när man har tappat den? Var ska man leta efter den? Kan man man hitta den själv, eller behöver man hjälp?

Antingen upptäcker man själv att nu jävlar har det gått för långt. Nu orkar jag inte olusta mej mera. Antingen får man förändra sig själv, försöka påverka omgivningen eller acceptera situationen som den är. Med mognande ålder har jag mer och mer lärt mig vilka kamper som jag ska ta tag i. Det vill säga jag accepterar fler och fler situationer som de är. Har slutat försöka förändra precis allting. Jag har upptäckt att det är lättare att ändra på sitt eget tänk än andras. Därför väljer jag allt oftare att tänka om själv och om möjligt välja bort det som inte passar.

Naturligtvis finns det situationer som jag inte rår på. Sånt som får mig jättearg. Sånt som rör hälsan, fysiska bergänsningar som fräter på lust och vilja. Då är det lättare att ge upp, att olusta sig, att sjunka in i "ingen idé att..." Det är då jag behöver hjälp. Att någon inte bara kräver att man ska vara lustig, glad och tacksam, men ändå kan ställa krav på uppryckning. Att inte bli klagad på, att få förståelse men inte medlidande. Så där lagom "nej, nu jävlar får det väl vara nog".

Så, nu när det egentligen borde börja våras snart, känns det som om olusten fan mig får ge vika. Det gäller att öppna ögonen och släppa in något av det goda till hjärnan. Det gäller att se det. Säkert är det hur mycket gott som helst som svischar förbi oss. Öppna sinnet så kanske man blir lite nyfiken, -det är en förutsättning för lust det. Nyfikenhet.