Dejepolitiskt FAQ

Alla som har en fråga är välkommen att ställa den till mig! Jag försöker svara på allt.

Frågor från kaffesugen äldre glad Dejetant
(nja, inte frågor direkt, mer bestämda åsikter. Dejinger, vi VET hur dä ä, vi)

Fråga: Vafför äddä inga som arbeter öppe på Höjda? Dä ä bedröövligt att di gamle inte får hjälp!
Jag svarar: Arbeter inte personalen där?

Fråga: Di ä för fååå! Di hinner inte mä! Värre blir dä, di lägger ner allt. Vårdcentralen står tom, allt flötter de te Förshaga. Byggnader som står tomme, utan att vare te nytta. Usch.
Jag svarar: Mmmm, det är ju inte bra.

Fråga: Förresten så tycker jag inte att vi ska ha hit en massa svartinger, ja.
Jag svarar: Men, vårdcentralen kommer ju te användning då.

Fråga: Tycker inte öm döm, så äddä bare.
Jag svarar: Va äddä du inte tycker öm hos dom?

Fråga: Ja ä rädd för döm, di kommer hit i hundratals å tar övver.
Jag svarar: Det blir ett tio ungdomar på vårdcentralen. Är det något att vara rädd för?

Fråga: Ja, tänk när di här Deje-ungdomera ska dit å dänge öpp döm!
Jag svarar: Där håller jag mä däj! Men jag ä mer rädd för döm, ja. Ja tycker att dä utäckt mä all skadegörelse droger och slagsmål, som ett gäng dejeonger håller på mä. Du borde va rädd för döm iställe.

Fråga: Men di kommer hit å tar jobbena frå öss.
Jag svarar: Det är väl snarare tvärtöm... Idag finns dä inte tillräckligt många människer i Sverige så att di kan ta hand om mej och minne jämnårige när vi blir gamle. Dä kanske inte räcker mä å jobbe te en ä 85 som Reinfeldt vill.
Dä blir färre barn i skolan också, dä behövs fylles ¨på mä onger för att vi öm nåra år ska ha råd mä skolan här.

Fråga: Män di är många svartinger på Katrineberg!
Jag svarar: Har dom besvärat dej, på nåt vis?
Damen svara "Näääeee..."

Politisk agitation en torsdag i Deje

Forshagas politiker från olika nämnder är inplanerade att bjuda på kaffe varje torsdag utanför konsumbutikerna i Deje och Forshaga. Den 29 mars föll lotten på oss i Barn- och ungdomsnämnden. Och, man ställer upp när partiet kallar. Så är det bara.

Vad tror ni Dejeborna vill diskutera? Läs politiska frågor och svar (Deje-politiskt FAQ)

Du som inte orkar läsa, du kan lyssna på denna låt, budskapet är likartat. Klarar du av att splittra dina visioner så kan du använda den som bakgrundsmusik. Den förstärker det jag vill säga
.

Prolog

Kände mig så duktig när jag kom tillbaks efter lunchen. Jag kom fortfarande ihåg att jag skulle vara i Deje kl 16.00, och jag hade inte dubbelbokat mig! Hybrisen fick en akut knäck när Benny ringde och undrade om jag hört något om vem som fixade kaffe och bord. I Forshaga är det inga problem, där finns etablerade erfarna och väl utbildade kaffebordare. Men i Deje????? Ringde förre ordföranden som inte hade en aning om varken bord eller kaffe... Stirrade tomt på datorskärmen. Är det meningen att jag ska...?????

Hamnade utanför Forshaga Folkets Hus, där ordförande Lawén fixade fram kaffekannor, muggar, socker och grädde, samt ett vitt runt bord. Med hjälp av en folketshusare baxade han in grejerna i min lila Fiat och vinkade av mig med sitt  breda leende och "Dä blir görbra dä där!"
- Oj, vekken positiv sosse, gapade jag av förvåning. Det var väl inte så besvärligt då...

Svängde upp lilla Fiaten bakom lottkiosken, beredd att ge mig ut i snålblåsten på egen hand. Lättnaden blev stor när jag får se Benny. "Det var fullt i Forshaga, så jag åkte till Deje".

Dejebor grillade politiker utanför Konsum

Vi placerade oss framför Konsum av flera anledningar:

• För att det syntes vara politiskt korrekt bland många av vår målgrupp.
• För att det blåste mindre efter väggen.
• För att Konsum hade sin blomförsäljning där. Även om penseerna slokade snustorrt så var det ju en aning dekorativt.

Muggar, kannor och månadens informationsblad från Forshagas socialdemokrater dukades upp på det lilla runda plastbordet. Benny köpte minigum, som vi serverade i en liten plastmugg.
Kom hit så får du kaffe!

Dejepolitiskt FAQ

Vad ska jag göra när jag blir stor?

Försöker vara duktig flicka. Plockar ur diskmaskin, torkar rent diskbänken, skrapar bort matrester från spisen. Rent. Vänder mig om och ser ett överbelamrat köksbord och ett fläckigt köksgolv. Solen lyser avslöjande genom de inte alltför nyputsade rutorna. Om jag väntar tills nästa vår, då kanske ljuset har svårare att tränga sig igenom? Flyr ut från köket.

Tar trappan till övervåningen. Herre jävlar, idag är det starkt solljus! Strålningen tränger sig ända in i den fönsterlösa hallen och avslöjar ett inferno av dammråttor som omslukar överblivna tangentbord och några tillhörande möss, en stor mixer, ett trasigt dokumentställ och två stora högar av dammiga inramade bilder signerade Anneli Bodin. Under detta finns en Amerikakoffert som innehåller, -jag var inte säker vad...
Börjar med att hänga in gårdagens kläder i garderoben. Min tanke, -att de ska vädra ur sig en aning på stolen innan jag klämmer in dem i hyllor och på galgar- kanske inte håller i denna miljö. Troligen är luften friskare inne i garderoben.

Iklädd hink med fräschluktande vätska med tillhörande dammtrasa angriper jag först sovrummet intill. Behöver ha en uppsamlingsplats för de saker som jag eventuellt finner i min arkeologiska dammutgrävning. Efter dammsug och moppning även av sovrumsgolv tar jag mig an hallen.
- Vad ska till tippen? Till källaren? Till tvättstugan? Sorterar och bär saker halvvägs till respektive plats, dvs till tamburen på nedre botten, som nu är ganska belamrad. (Välkommen alla besökare, försök att tränga er in här om det går!)

Tittar på de inramade bilderna. De har legat på den här Amerikakofferten ett tag nu. Vad ska jag göra med dom? Till tippen? Källaren? Blir sorgsen över den förlorade känslan som skaparglädje ger. Var är den?  Det tar så mycket kraft att vara duktig flicka. Och till vilken nytta, tänker jag där jag försöker andas genom dammråtorna som angriper min näsa. Inser att någon duktig flicka är jag inte och har aldrig varit det heller. Tänker att fan det blev ju bara en trött tant. Som alltid ger sig in i alla andra kamper utom sin egen. För jag vet inte vad jag vill bli. Vet bara vad andra vill att jag ska vara.

Så istället för att slänga bilderna på tippen, -vilket nog skulle vara det rätta- lägger jag dem i den rentorkade bokhyllan i sovrummet. Min man tycker fortfarande att de är värda något. Och jag tänker att om de hamnar på tippen så hamnar nog jag där också, eftersom bilderna är jag. Bättre att jaget läggs i prydliga högar i sovrummet. Med bilden neråt och baksidan upp. Så att man inte tappar ansiktet och blottar sig.

Nu är Amerikakofferten blottad och rentorkad även den. Öppnar den. Jo, där ligger fortfarande min mans farmors lakan, dukar och servetter av linne och bomull.  Prydligt broderade med monogrammet HO, Hilda Ohlsson. Med virkade, knypplade spetsar insydda i lakanen. Vad gör man med detta? Tippen? Nej, inte kan jag kasta bort Hildas skaparglädje och vackra hantverk. Inte kan jag kasta bort Hilda. Jag låter det ligga kvar och stänger locket.

Nu är det kväll och jag ska titta på TV. Imorgon startar en ny arbetsvecka att fly in i.