Jag har idag besökt årets kulturarrangemang i Deje, -Seklingnatta. Skitkul, om jag inte retar upp mig på framförandet av slisklåt nummer 1: En fattig bonddräng (Astrid, - är det verkligen du som har gjort denna skit?). Att kyrkan tagit emot den som psalm förstärker min syn på religionen som försoffnings-, förtryckar- och fördumningsfaktor av högsta kaliber. Lyssna och tänk!
Jag är fattig bonddräng, men jag lever ändå.
Dagar går och kommer, medan jag knogar på.
Harvar, sår och plöjer, mockar, gräver och bär.
Går bak mina oxar, hojtar visslar och svär.
Jag är fattig bonddräng, och jag tuggar mitt snus.
Och när lörda'n kommer, vill jag ta mig ett rus.
Sen, när jag blitt livad vill jag tampas och slåss.
Vila hos en flicka vill jag också, förstås.
Analys: Är det bara fattiga som på fredagar blir fulla, börjar slåss och knullar runt? Näe, faktiskt inte. Det finns fullt med sexmissbrukande överklassare som pimplar sig fulla och som i sin maktlöshet klår upp äkta hälfter. Skillnaden är väl -om man har råd att köpa dyra brunkrämer som täcker blåmärkena eller om man tvingas visa upp sin utsatthet på jobbet kommande måndag... Dessutom har jag svårt att ta till mig någon som helst romantisk känsla inför belägringen av en koskitluktande, dretfull, utsliten, blåslagen karl som somnar innan han ens fått utlösning själv... än mindre berett kvinnan njutning...
Slutsats: Astrid försöker lura oss att tro på att de fattiga väljer att leva för att slåss, supa och knulla.
Sen, så kommer sönda'n, och då vill våran präst,
att jag ska i kyrkan, men då sover jag mest.
Prästen kan väl sova hela måndagen men,
för en fattig bonddräng, börjar knoget igen.
Analys: Denna del av sången beskriver en fullt sannolik situation. Men jag förstår inte fattigdomsprojiceringen. Slutsats: Så sant som det är skrivet, men texten beskriver ett generellt förhållande, inte fan är fattigare tröttare än andra!
Så går hela veckan, alla dagar och år.
Jag går med min lie, och jag plöjer och sår.
Jag kör mina oxar och jag hässjar mitt hö.
Harvar, gnor och trälar, och till sist ska jag dö
Analys och Slutsats: se föregående stycke
Står där, fattig bonddräng invid Himmelens port.
Lite rädd och ledsen för de synder jag gjort.
Man ska inte supa, hålls med flickor och slåss.
Herren, Gud i Himlen, är väl missnöjd förstås.
Analys: Oklara syftningar och hänvisningar. Varför är både herren och Gud lessna? Är herren och Gud samma person? Slutsats: De viktiga herrarna vill gå före i krogkön, slippra med de värsta Bratzen, de vill inte att fattiga ska konkurrera om godbitarna... Klart de blir missnöjda...
Men, då säger Herren: Fattig bonddräng, kom hit.
Jag har sett din strävan och ditt eviga slit.
Därför, fattig bonddräng, är Du välkommen här.
Därför, fattig bonddräng, skall Du vara mig när.
Analys: Herren säger att han har råd att betala för sånt jobb som han själv inte ids att göra, inte har tid till eller orkar med. Herren säger att han bara behöver slå ett signal till bonddrängen så kommer att och fixar slit- och skitgörat. Slutsats: Hushållsnära tjänster.
Åh, jag, fattig bonddräng står så still inför Gud.
Och sen klär han på mig den mest snövita skrud.
Nu Du, säger Herren, är ditt arbete slut.
Nu Du, fattig bonddräng, nu får Du vila ut.
Analys: Ärligt talat är inte detta för äckligt! Den fattiges belöning är att få dö. Arbete är den fattiges straff, döden är befrielsen från arbete. Endast i döden kan den fattige klä sig i vitt utan att bli skitig. Herren bestämmer när lidandet är slut, när arbetet är slut. Slutsats: Här har Astrid lyckats baka in Luther, Jante, Gud och alla godsherrar i en och samma person, dvs Herren. Herren som har sin fulla rätt att bestämma över liv och död. Herren som är en reinkarnation av Kamprad, Bush, Bin Ladin och Räddningverkets generaldirektör...
Inlägg
