Norrbottnisk livsfilosofi på frammarsch

Mina norrbottniska vänner, jag saknar er så mycket!
Det har därför varit mig till stor tröst att lyssna till "De norrbottniska satansverserna". Det är en ljudbok om händelser och företeelser i Piteå i synnerhet men speglar norrbottnisk livsfilosofi i allmänhet, en bok som varit vägledande för många i livets kuperade potatisland. Den publicerades lokalt första gången 1990, men försvann snabbt från bokhandels- och biblioteksdiskarna för att sedan dyka upp på svarta marknaden.

Jag förstår inte riktigt varför denna livsfilosofi tränger så djupt in i mitt hjärta så att min själ står beredd att konvertera till denna nordliga religion. Förnuft eller känsla, vad ska jag välja?

Lyssna till denna psalm, en av många hjärtsnörpande kväden som ljudboken bjuder lyssnaren på:

After Work from Workshop in Madrid

Vi åkte på rundtur

Vi köpte biljetter för två dygn på hop-on/off turistbussar. Afterwork tillbringade vi med att åka runt, runt!

Vi passerade Real Madrids arena, kungens granna slott, firande Atleticofans, väl klädda spanjorskor (stövlar i plast/skinn, bara ben och plagg i ylle med pälskrage... den sk "eskimå-looken" var högsta mode) som fick oss tunikatunna svenskor att se avklädda ut...

Trust and Confidence

Workshopens mest använda uttryck:

-How to achieve people's trust?

Kärnenergimyndigheter världen över lider av en förtroendekris. Efter Tjernobyl kunde man skylla på en Sovjetsystem i sönderfall. Vad ska man skylla olyckan i Fukushima på? Japanerna satt med böjda huvuden och konstaterade att "all infrastruktur var förstörd"... 

A nuclear accident is global

En kärnenergiolycka drabbar lokalbefolkningen hårt. Men i dagens globala samhälle berör en sån katastrof människor världen över. Handel, arbetsmarknad, turism... människor och varor rör sig i hela världen i ett allt större och komplicerat nät av beroenden.

New communication channels

Whoops! Internet finns! A challenge.

International Road Map to be adopted nationally

-We must communicate in simple words, sa dom. Nja, tänkte jag, som inte är intresserad av kärnkraftsteknologin utan mer vill veta vad som är farligt och vad jag kan göra för att undvika det som är farligt. Riskinformation om kärnenergi saknar ofta ett fokus på vad enskilda människor behöver veta. Istället försöker experter berätta om komplicerad teknik, i tron på att jag ska bli trygg i att veta hur en reaktor fungerar. 

- We must communicate before, during as well as after an accident. We must invite media and teach them to learn about how it works, sa dom. Mediaföreträdare från Japan, Sverige, Spanien, USA m fl förklarade att de inte hade tid att utbilda sig till kärnenergiexperter, utan förutsätter att myndighetsföreträdare kan prata så att folk förstår. Före, under och efter, -när lanserades detta som en hörnsten i all krishanteringsteori för första gången? Någon gång på 1900-talet, faktiskt. Bra att det finns internationell förståelse för detta faktum. Det kan ju bidra till att Prevention får en ännu tydligare roll framför preparedness och respons. Kan ju också bidra till att kommunikation måste anpassas till de olika skedena. Vem är intresserad av hur en reaktor fungerar om kärnkraftverket som jag bor granne med, exploderar?

- We must use professional communicators who can translate difficult words, sa dom. Nice, som informatör ser jag en lysande arbetsmarknad framför mig!

We learned a lot from Fukushima?

De lärde sig massor, de satt i kö för att berätta vad de lärde från olyckan i Japan. Tråkiga inlägg som inte gav oss lyssnare så värst mycket matnyttigt. Mest dryga "vi klarade oss bra och vi hade en hemsida, vi körde presskonferenser en gång i timmen". Amerikanen berättade om sociala mediers framfart, inte så mycket bland myndigheterna med väl hos allmänheten. Svenska myndigheter låg på framkant, med en specificerat antal inlägg på egna applikationer som Facebook, Twitter och bloggar. Själv nöjde sig amerikanen med blogg, då han ville behålla kontrollen över sin information och slippa kommunicera med alltför besvärliga medborgare.

Finska på engelska är ett riktigt sömnpiller. Rysk presentation med invecklad organisationsskiss på kyrilliska totalt obegripligt, - vem bryr sig om vem i Ryssland har hand om vad? Jag har en obehaglig känsla av att de stackars ryska byråkraterna själva drunknar i en handlingsförlamad toppstyrd byråkrati bestående av välutbildade människor med egna agendor.

I learned:

Jag lärde mig att om en kärnenergiolycka inträffar i Sverige, - det skulle bli en utmaning! Inte minst kommunikationsmässigt. Inget ny lärdom i sig, men utmaningen konkretiserades något:

Förra årets övning SAMÖ-KKÖ visade ett stort behov av att samordna svenska lokala, regionala och nationella myndigheters kommunikation till allmänheten. Vi övade inte den internationella aspekten... Det gjordes under övningen Barents Rescue, men nationella myndigheter mäktade inte med att  delta på ett meningsfullt sätt. Synd.

Presskonferenser i all ära, visst är de viktiga, men traditionell media använder själva alltmer digital media som källa. Vi måste bli bättre att kriskommunisera digitalt. Vill dock lära mig mer om hur myndigheter bäst förhåller sig till sociala medier. Är inte helt frälst på myndighetstwittrande och facebookande. Twitter är att befinna sig i folks vardagsrum (ja tom sängkammare) och det är en utmaning att som myndighet företräda demokratiska processer. Redan nu diskuterar vi på jobbet  om privatpersonen Anneli som kommenterar och gillar på MSB:s officiella facebooksida. Får hon göra det när "alla" egentligen vet att hon jobbar där? Och ska vår GD göra twitterinlägg som hennes medarbetare kan uppfatta som uppmaningar att agera på? Jag tycker att vi måste lära oss att förhålla oss både före, under och efter. Det finns mycket att utveckla!

Och vad är kommunikatörens roll, före, under och efter en olycka? Vad behöver människor veta innan det händer? När det händer och efteråt? Vilka är de bästa kanalerna? Ska vi arrangera presskonferenser en gång i timmen eller ska vi rigga upp digitalt? Är det nödvändigt att göra både och???? Resurserna är ju inte oändliga...

Se workshopen på webben

Karnevalsstämning i Deje på första maj

Så här en vecka efteråt ler jag fortfarande när jag tänker på årets första maj-tåg i Deje. Sol och ljumma vindar gjorde sitt till för att få folk i stämning, och jag tänkte:
- Njut! Detta är så nära karnevalen i Rio en Dejebo kan komma!

De röda fanorna väntade på rad utmed väggen utanför Dejeskolans matsal. Plakaten propagerade "Våga vara stolt över Deje!".
-Va? Skulle en sådan stolthet vara ett tecken på mod? Kanske det, ler jag och fyller bröstet med välbehaglig pompös belåtenhet. Jag är en modig person, -yeas I am!

Där kommer den ena bekantingen efter den andra och väljer ut en paroll som de känner för. Nu jävlar ska jag stå för en åsikt, tänker de nog. Stillsamt och försynt väljer man en skylt det är lite jävlar anamma i. Man måste kompensera för att uppnå jämvikt. Det behövs, vi måste visa att vi kräver regeringsskifte, vi kräver rättvisa och alla människors lika värde! "Alla ska med" står det på Philips stora banderoll.

Dejefors musikkår drog av några låtar för att elda massorna innan avtågandet. Emellanåt pustade blåsarna ut under det att suggestiva trummandet fortsatte med att mana till kamp. Svisch! Där virvlade tre personer från flyktingförläggningen fram! Deras ögon lyste, -äntligen lite fest på gång! Klart att de ville joina!
- Can we? frågade de och pekade på de två röda fanorna vid väggen som fortfarande väntande på att bli svingade i skyn i sann kampanda.
-You can go with the flags, after the music, all around Deje and have coffee in Kulturens hus! erbjöd jag.De tre ställde sig framför Kent Andersson, viftade med sina fanor och vickade med höfterna i takt till Arbetets söner. Men eftersom samlingen drog ut på tiden, brast tålamodet och de tre festprissarna drog över gamla järnvägsbron direkt till fikat.

Tarumm, tarumm, rum-rum! Upp trälar uti alla stater.... musikkåren marscherade åstad bort mot Dejeforskiosken, över bron vid krafstation. Ut över nejden ljöd befrielsens ord: Färgstarka och vårglada Dejebor utmanade den borgerliga makten med stolta steg.Otaliga var de obeslutsamma väljare som stod bakom gardinera eller hukade under balkongräcket, nynnande i tysthet. Andra visade dock öppet sin sympati. Som damen som kom ut från Deje Pizza House och Krog, eldig dansande i takt strax innan tåget svängde av stora vägen ner mot Kulturens hus.

Väl framme vid slutstationen kom karnevalsstämningen av sig. Då vart det hederligt svenskt kaffe odlat solidariskt i Latinamerika, rejält faktaspäckatde tal på ren värmländska och stillsam gemytlighet.

Så nära Rio kom vi. Det är väl inte fy skam?