Karnevalsstämning i Deje på första maj

Så här en vecka efteråt ler jag fortfarande när jag tänker på årets första maj-tåg i Deje. Sol och ljumma vindar gjorde sitt till för att få folk i stämning, och jag tänkte:
- Njut! Detta är så nära karnevalen i Rio en Dejebo kan komma!

De röda fanorna väntade på rad utmed väggen utanför Dejeskolans matsal. Plakaten propagerade "Våga vara stolt över Deje!".
-Va? Skulle en sådan stolthet vara ett tecken på mod? Kanske det, ler jag och fyller bröstet med välbehaglig pompös belåtenhet. Jag är en modig person, -yeas I am!

Där kommer den ena bekantingen efter den andra och väljer ut en paroll som de känner för. Nu jävlar ska jag stå för en åsikt, tänker de nog. Stillsamt och försynt väljer man en skylt det är lite jävlar anamma i. Man måste kompensera för att uppnå jämvikt. Det behövs, vi måste visa att vi kräver regeringsskifte, vi kräver rättvisa och alla människors lika värde! "Alla ska med" står det på Philips stora banderoll.

Dejefors musikkår drog av några låtar för att elda massorna innan avtågandet. Emellanåt pustade blåsarna ut under det att suggestiva trummandet fortsatte med att mana till kamp. Svisch! Där virvlade tre personer från flyktingförläggningen fram! Deras ögon lyste, -äntligen lite fest på gång! Klart att de ville joina!
- Can we? frågade de och pekade på de två röda fanorna vid väggen som fortfarande väntande på att bli svingade i skyn i sann kampanda.
-You can go with the flags, after the music, all around Deje and have coffee in Kulturens hus! erbjöd jag.De tre ställde sig framför Kent Andersson, viftade med sina fanor och vickade med höfterna i takt till Arbetets söner. Men eftersom samlingen drog ut på tiden, brast tålamodet och de tre festprissarna drog över gamla järnvägsbron direkt till fikat.

Tarumm, tarumm, rum-rum! Upp trälar uti alla stater.... musikkåren marscherade åstad bort mot Dejeforskiosken, över bron vid krafstation. Ut över nejden ljöd befrielsens ord: Färgstarka och vårglada Dejebor utmanade den borgerliga makten med stolta steg.Otaliga var de obeslutsamma väljare som stod bakom gardinera eller hukade under balkongräcket, nynnande i tysthet. Andra visade dock öppet sin sympati. Som damen som kom ut från Deje Pizza House och Krog, eldig dansande i takt strax innan tåget svängde av stora vägen ner mot Kulturens hus.

Väl framme vid slutstationen kom karnevalsstämningen av sig. Då vart det hederligt svenskt kaffe odlat solidariskt i Latinamerika, rejält faktaspäckatde tal på ren värmländska och stillsam gemytlighet.

Så nära Rio kom vi. Det är väl inte fy skam?