Vad ska jag göra när jag blir stor?

Försöker vara duktig flicka. Plockar ur diskmaskin, torkar rent diskbänken, skrapar bort matrester från spisen. Rent. Vänder mig om och ser ett överbelamrat köksbord och ett fläckigt köksgolv. Solen lyser avslöjande genom de inte alltför nyputsade rutorna. Om jag väntar tills nästa vår, då kanske ljuset har svårare att tränga sig igenom? Flyr ut från köket.

Tar trappan till övervåningen. Herre jävlar, idag är det starkt solljus! Strålningen tränger sig ända in i den fönsterlösa hallen och avslöjar ett inferno av dammråttor som omslukar överblivna tangentbord och några tillhörande möss, en stor mixer, ett trasigt dokumentställ och två stora högar av dammiga inramade bilder signerade Anneli Bodin. Under detta finns en Amerikakoffert som innehåller, -jag var inte säker vad...
Börjar med att hänga in gårdagens kläder i garderoben. Min tanke, -att de ska vädra ur sig en aning på stolen innan jag klämmer in dem i hyllor och på galgar- kanske inte håller i denna miljö. Troligen är luften friskare inne i garderoben.

Iklädd hink med fräschluktande vätska med tillhörande dammtrasa angriper jag först sovrummet intill. Behöver ha en uppsamlingsplats för de saker som jag eventuellt finner i min arkeologiska dammutgrävning. Efter dammsug och moppning även av sovrumsgolv tar jag mig an hallen.
- Vad ska till tippen? Till källaren? Till tvättstugan? Sorterar och bär saker halvvägs till respektive plats, dvs till tamburen på nedre botten, som nu är ganska belamrad. (Välkommen alla besökare, försök att tränga er in här om det går!)

Tittar på de inramade bilderna. De har legat på den här Amerikakofferten ett tag nu. Vad ska jag göra med dom? Till tippen? Källaren? Blir sorgsen över den förlorade känslan som skaparglädje ger. Var är den?  Det tar så mycket kraft att vara duktig flicka. Och till vilken nytta, tänker jag där jag försöker andas genom dammråtorna som angriper min näsa. Inser att någon duktig flicka är jag inte och har aldrig varit det heller. Tänker att fan det blev ju bara en trött tant. Som alltid ger sig in i alla andra kamper utom sin egen. För jag vet inte vad jag vill bli. Vet bara vad andra vill att jag ska vara.

Så istället för att slänga bilderna på tippen, -vilket nog skulle vara det rätta- lägger jag dem i den rentorkade bokhyllan i sovrummet. Min man tycker fortfarande att de är värda något. Och jag tänker att om de hamnar på tippen så hamnar nog jag där också, eftersom bilderna är jag. Bättre att jaget läggs i prydliga högar i sovrummet. Med bilden neråt och baksidan upp. Så att man inte tappar ansiktet och blottar sig.

Nu är Amerikakofferten blottad och rentorkad även den. Öppnar den. Jo, där ligger fortfarande min mans farmors lakan, dukar och servetter av linne och bomull.  Prydligt broderade med monogrammet HO, Hilda Ohlsson. Med virkade, knypplade spetsar insydda i lakanen. Vad gör man med detta? Tippen? Nej, inte kan jag kasta bort Hildas skaparglädje och vackra hantverk. Inte kan jag kasta bort Hilda. Jag låter det ligga kvar och stänger locket.

Nu är det kväll och jag ska titta på TV. Imorgon startar en ny arbetsvecka att fly in i.