måndag 23 november 2009

Å, kära nån…

Jag saknar tydlighet och trygghet. Är nog avundsjuk på dom som lever i en värld av självklarhet. Där det inte finns några nyanser mellan rött, blått, gult, svart eller vitt.

Blir ledsen på gubbarna som fläkade ut sig runt köksbordet i Vellinge. Där satt dom tillsammans med två ungtuppar i TV:s Debattprogram. Jag gillar inte programledaren heller, förresten. Oavsett vilken åsikt hon har. Hon företräder en sorts folk som jagt har kommit att avsky mer och mer. Det där folket som VET allt, särskilt om vad andra egentligen tycker eller åtminstone borde tycka. Fy fan. Hur som helst, vad gör vi med barnen och ungdomarna som hamnat i skottgluggen mellan politiken som vill ge dom en fristad och mellan politiken som vill bevara inskränktheten intakt? Under tiden är den några som eldar symboliska lövhögar för att skrika ut sin främlingsfientlighet. Ett massmedialt framgångsrecept visar det sig då nyheten basuneras ut i Rapport på söndagskvällen. Fy fan.

Semester, ledig från jobbet i två dagar. Skönt. Jag är trött.  Det känns som jag utgör ett hot, fast jag inte ser någon fientlighet. Det är det fina folkets konflikter. Jag har aldrig varit fint folk. Min bakgrund tränger sig igenom märg och ben, jag passar inte i de fina salongerna.  Detta att kunna “föra sig” är viktigare än att kunna uträtta något. Hur man ÄR är viktigare än vad man GÖR. Klass mot klass? Nä så är det väl inte längre… Men med arbetarklassens ok som en törnekrans runt hjärnan är det svårt att göra sin egen tanke rättvisa. Hur ointelligenta andra än är så tror man att man själv är dummast.

Fy fan. Avslutar med en bild på min syster.Bild0002 

Hon dekorerar min mobil

1 kommentar:

Anonym sa...

Kära nån!!!!!!
Varför känner du så här? Be den som satt arbetarklassens törnekrans på ditt huvud att ta bort den eller om det är du själv som gjort det så ta av den genast!
Kajsa