På sin sista promenad...

Fortfarande törstande efter snällhet och ömhet promenerar du nog på salighetens ängder och ler. Du läser oss fortfarande, vi som du dirigerade på ett eller annat sätt. Du trängde dig in vårt liv, utan att för den skull vara den som trängde sig på. Du upplevde dig som ensam, en känsla som oundvikligen verkar växa fram inifrån när slutet närmar sig. Många människor passerade din dörr, på dina promenader runt kvarteret fick grannar i alla åldrar sina små pratstunder.

Genom mitt köksfönster ser jag fortfarande hur din ytterdörr stängs bakom dig, hur ditt vita hår blänker till när du står bakom din gardin vid din diskbänk. Du skriker ut din din känsla av ensamhet, du bryr din inte om att vi finns. Jag ser hur du får besök, -men du tycker att alla har så brått nu för tiden. Ingen har tid att sätta sig ner och ta det lugnt. Ingen har tid.

Du får inte längre besök av låtsasdottern som du hoppades så mycket av. Du ville så gärna också vara mamma, -särskilt ville du gottgöra din mans oäkta misstag tillsammans med en kvinna som inte var redo att ta ansvar. Så när mannen dog, kunde du damma av de 50 år som barnet inte blivit erkänd av sina föräldrar och försöka bli mamma. Att bli mamma till en femtioårigt barn utan hyfs och uppfostran är väl dömt att misslyckas, borde du ha förstått. Den femtioioåriga gökungen sprang glatt runt i din godisaffär och du matade hennes stora mun full med omtanke, pengar och materiellt stöd. Lyckligtvis hade inte gökungens intellekt växt lika snabb som hennes kropp, - så när inte ens du kunde bortse från hennes girighet, fick du hjälp med att sätta stopp. Sen dess har inte gökungens vingar orkat lyfta henne tillräckligt för att hitta hit mer. Ajöss med det moderskapet.

Under de fem år som gått sedan du bjöd oss till din altan på Asti Cinzano en varm vårmorgon, har vi noterat att din släkts besök har varit sparsamma. Ett par besök av din halvsyster och hennes avkommor. De har aldrig lämnat ditt hus tomhända.

Under dessa fem år har jag sett hur din och din mans gemensamma vänner inte längre besöker dig. Inte bara för att de dött undan: Konstigast är den dåvarande ekonomiske rådgivaren, tillika trädgårsmästare/gårdskarlen osv. Paret som var de enda ni umgicks flitigt med. Han var här mest varannan dag, höll på i trädgården och plogade på vintern, han betalade dina räkningar...

Sista året tog grannen över dina ekonomi, hon hade ju ett modernare sätt att se på saker och ting, hon hade bredband och internet... Och tänk, - att internet kan göra underverk, dina inkomster blev plötsligt större än dina utgifter.

I november 2008 började resan tillbaka

Din kropp blev äldre, den gör alltmer ont. Såret ville inte läka, varför inte en tranplantation? Hoppet om mindre smärtsamma stunder väcktes och på ditt 84:e år drog du iväg till Örebro för operation. Nja, det blev lite komlikationer... Såret vill inte läka riktigt... Maten på sjukhus är smaklöst, säger du. Tiden går, och inte förstod jag varför, men på senvintern kom du hem igen.

Bara för att se hur du stängde dörren omkring dig. Visserligen glänste ditt hår till korta stunder bakom gardinen, men lampan i TV-rummet släcktes allt tidigare. När du ville ha handlat var det från Apoteket. Inte en låda Chapel Hill från bolaget som du brukar vilja ha. Varje dag kom två bilar från hemtjänsten. Ur varje bil steg en bastant dam i foppatofflor (faktiskt alltid, i ur och skur, i snö och regn) som kom ut igen efter några minuter. Varje dag innan jag åkte till jobbet hann jag se Kajsa, grannen gå in med morgontidningen.

Vi bar in mat eftersom du inte orkade komma in till oss längre. Du sa att det inte smakade... Du tyckte i alla fall om min omelett med räkstuvning. Vi övertygade dig om att hemtjänsten skulle handla åt dig. Du beställde västkustsallad och de kom hem med isbergssallad. Men du sa inget...

Jag undrar och skäms över mina tankar, -men hur kan det komma sig att normalbegåvat folk som jag känt till sen gammalt blir felprogrammerade robotar när de iklär sig hemtjänstrollen? Detta ämne kräver 25 bloggar för sig.

För tre veckor sedan började din sista resa

Du syntes inte till bakom gardinen, TV-rummet var släckt. Jag gick in till dig, du satte dig vid köksbordet. Efter några minuter var du trött och jag kände hur du ville att jag skulle gå hem. Jag blev arg på att det var så. Jag blev trött på att du klagade och gnällde. Du hade åsikter om hur jag skulle göra med ditten och datten. Du klagade över din ensamhet, du gnällde på allt och alla. Fan, käring, sluta! Du var slängd i käften, det var befriande.

Jag var förkyld, ville inte smitta. Såg hur hemtjänsten ibland var hos dig mer än en gång per dag.

På Valborgsmässoafton hade hemtjänsten åkt, och som vanligt kom Kajsa springande över gräsmattan. Hon hittade dig blek och medtagen. Vi larmade efter hjälp och efter en stund befann sig en handfallen läkare, en sjuksyster, 4 foppatofflor, Kajsa och jag framför din bädd.

-Tror du att det är Revaxören du hällt i öronen för dina vaxproppar som gör dig så blek och yr? undrade doktorn.

Trots allt fick du åka ambulans till akuten och jag följde efter i din Fia. På sjukhuset konstaterades att du hade blödande magsår. Du orkade leva några dagar, sen bestämde du dig för att ta din sista promenad.

Du har satt spår. Både bildligt och andligt.

* Hemkommen efter en helg borta ser vi spår efter din rollator i gräsmattan under äppelträdet. Dagen efter bjuder du på hemlagad äppelmos.

* Julafton. Vi kör frestelsen på rollatorn.

* Asti Cinzano, Chapel Hill och konstig grogg

* Prylar som du tycker om ger du bort. Julfaten med tomtar på. Fia Fiat.

Vi är ju här några som hann säga att vi älskar dig, eller hur? Hoppas att det överskuggar det svåra som hände dig i livet. Vi tror det, du vill ju helst se positivt på det mesta och vill göra livet festligt. Hoppas att det inte är för tråkigt där upp på de saligas ängder, utan att man tillåter sig en och annan brakfest. Om inte förr, så lär det bli "håll-i-gång" (som du säger) när vi så småningom ses igen! Hej så länge!