Olika grader av katastrofiering

Själv har jag idag skrivit uppmanande text om kanhända-katastrof i Norrbotten, en text som kan motivera och skapa insikt om behovet av att öva en situation där även vi godmodiga och självbelåtna svenskar skulle behöva ta hjälp av andra nationaliteter... Då förstår ni att man måste ta i, dvs katastrofiera situationen.
Under tiden lyssnar jag på CNN och BBC direkt från Japan, och kollar mail och SMS från vår tjänsteman och presskontakt i beredskap.
Nu har vi organiserat en särskild organisation. Det betyder att vi går igång. Jag jobbar hemma idag, och har inte gått igång. Men fortfarande är jag inte frisk från den sjukan, jag är faktiskt avundsjuk på vår pressansvarig som skickar engagerade mailar om våra budskap med anledning av jordbävning och tsunami i Japan. Tänk att få vara med... Att få gå igång! Att få vara med i en SÄRSKILD organisation, då är man faktiskt speciell! Särskilt speciell blir man efteråt om det verkligen HÄNDER något, då kan vi som var med säga "jo, vi som jobbade under tsunamin i Japan, vá...". Det är något det. Själv kan jag stoltsera med följande katastrofspecial:

• Satt en vecka i telefon och svarade allmänheten om kärnkraftsolyckan i Tjernobyl
• Var nästan med på Estonia, hade av en händelse fått flyga hem dagen innan, men hade nära arbetskamrat med på båten, + nära estniska vänner/kolleger som var en del i larmkedjan
• diverse stora skogsbränder, översvämningar och konstiga olyckor i Småland, Gotland, Estland, Lettland och Litauen.
• Karavanens hjälpsändning till Tjernobyl (puh)
• Pandemiköret
• Askmoln
• Takras

Ja, det är väl en meritlista om något. Tydligen tillräckligt för att man ska bli beroende av avv få dra igång i en särskild organisation. Tur att jag jobbar hemma. Då kanske jag blir frisk från den sjukdomen. Jag ser ju hur alltfler smittas.
MEN, de flesta gångerna när en särskild organisation dras igång så resulterar det inte i något alls. Kan man ana en uns av besvikelse?

Det finns andra sätt att reagera. Min svägerska skriver snyftigt och uppgivet på Facebook hur bedrövad hon känner sig, när en värld i kaos orsakar lidande för människor... och här går vi och har det bra.

Sen tänker jag på vanner och bekanta som har nära anhöriga som jobbar i Japan. Har de kontakt med de sina? Är de OK?

Och här sitter jag och försöker hetsa upp engagemang för en katastrofövning i Norrbotten... och inte är jag en speciell medarbetare i en särskild organisation heller..