Orsaken till den globala uppvärmningen är bloggar som skitar ner cyberrymden

Jag undrar varför jag bloggar egentligen. Jag undrar varför mode, skvaller och inredning är så populärt. Tycker det är skrattretande att så många wannabepolitiker tror att det är så enkelt att skapa opinion… Jag tycker att det krävs lite mer än en blogg och en facebook-applikation för att fånga mitt intresse. Kastar jag sten i glashus? Nej det tycker jag inte. Jag har aldrig tänkt så långt att mina tankar skulle göra skillnad… Jag har ingen ambition att vara modeikon eller en ny Fidel Castro. Och mina inredningsidéer skulle nog inte göra succé heller.

Jag vet att jag förr stoppade en massa papperslappar i en byrålåda. För drygt tio år sedan skulle jag städa ur byrån och började sortera upp lapparna. Parade ihop några med bilder som jag också gjort. Resultatet blev bland annat Länk.

Jag skriver än idag av samma anledning, men istället för att lapparna ska hamna i en byrålåda skräpar orden ner cyberrymden. Jag kladdar fram bilder också, men har svårare att para ihop dem med mina ord. Det som skrivs i en blogg försvinner ur sitt sammanhang och svävar runt där upp i ett ingenting. Det är både vackert och skrämmande.

Det kan vara vackert att de blir så fria, orden… Befriande att kunna låta känslorna följa med orden ut i det stora ingentinget.

Det är skrämmande också, att orden så snabbt förflyttar sig från mina tankar och så lätt kidnappas av andra människor. I samma sekund som man trycker “uppdatera” eller “publicera” så bjuder jag ut mina ord till att bli allmän egendom.

- Varsågod! Tolka mig som ni vill, jag bjuder på det!

Det har hänt att jag varit riktigt trött förbannad när jag bloggat. Det har hänt att jag känt mig allmän alienerad och frånvarande. Då vräker man ut sin frustration.

- Smask! Smaskens med någon som är elak eftersom jag själv är så förbannat arg! glufsar den sensationslystne.
- Heja, heja detta susen gör! säger den som stöttar och har empati eller engagemang.
- Fy, en sådan säkerhetsrisk! säger någon på byråkratiska som är för feg för att tala klarspråk. Någon är egentligen rädd för att min frustration beror på någon. Vilket det sällan gör. (Frustrerad blir jag endast på grund av egna otillräckligheter och tillkortakommanden).

Det är roligt med kommentarer, eftersom man får några av sina ord tillbaka. Tur att det finns några som är engagerade och omtänksamma, eftersom det är de som kommenterar. De andra pratar runt och strunt, –på sin höjd.

Skitbloggar

Jag tycker att modebloggar är skit. Många politikerbloggar urtråkiga. Inredningsbloggar är ointressanta. Det är skräp som skymmer gör solen så upphetsad att hon har lust att bränna ner alltihop.